Vårmorgon, vår morgon.

Solen letade sig tveksamt in genom mitt fönster och det svaga ljuset smekte min kind tills jag inte längre kunde motstå att öppna ögonen. Jag låg kvar en stund sådär. Tyst och lugnt. Ingen stress. Jag kände mig utvilad och pigg trots att klockan bara var 06.00. Himlen var vackert rosafärgad och när jag öppnade fönstret var det som att verkligheten busigt blåste en frisk vindpust mot mig så att jag ryggade tillbaka, förvånat. Bakom mig låg lakanen i ett väl organiserat kaos; ett barn låg på diagonalen vid fotändan och det andra hade stulit min kudde och tycktes djupt försjunken i harmonisk sömn. Det tog emot att väcka dem. Vi gick till dagis, himlen var blå och solen blev mer självsäker och stark för varje minut som gick. Löpskorna på, iPhonen laddad med mina favoritlåtar och världen var min för en kort stund. Underbart, underbart, underbart!