Ett iakttagande

Par går tätt intill varandra på trottoaren. Några håller handen, några tycks vara sammansvetsade av osynliga tunna trådar, som om de är omöjliga att sära på medan andra har ett avstånd mellan sig som inte går att ta miste på. Några skrattar; sprudlar av ren och skär glädje. Några går tysta utan att avslöja någon som helst form av känslor.  En ung kvinna dansar fram över kullerstenen, det ser ut som om hon har balettskor på fötterna men det är ett par slitna sneakers. Det ser ut som om hon våldsamt gör piruetter i ren eufori över stadens torg men hon går, precis som alla andra. Hon är bara en aning lättare på stegen än de andra som befinner sig där. Hon är ensam men ser inte ensam ut.
Jag känner mig tom, som ett skal vars innanmäte längtar efter att fyllas av någonting särskilt, någonting svårbeskrivbart. Jag går tyst framåt utan att låta blicken fästa på någon särskild punkt; låter stadens liv och glädje prägla mitt inre och snart känner jag hur gnistan återvänder till mig. Jag vill inte leta för evigt. Ett torg som grått och blött fylls av den brokighet människorna utgör. Som svarta, grå, blå och röda fläckar mot en diffus bakgrund. Några skarpa medan andra ter sig svaga, utsmetade. Om man bara kunde se vad som rör sig i deras inre! Vad tänker de på? Kärlek? Olyckliga relationer? Jobb och karriär? Pengar? Vad rör sig i människors tankar? Vet de ens själv vad de tänker när de går där i ett ständigt kryssande över kullerstenen? Är de medvetna om vad som rör sig inuti? Eller rullar tankarna utan sammanhang, ryckigt, rörigt och i ett enda virrvarr av intryck, impulser och känsloväxlingar?