onsdag 22 september 2010

Det handlar om lycka igen... och om mig.


Jag dansar runt i vardagsrummet i ett skitfult nattlinne och min mans glasögon. Mina har försvunnit spårlöst och jag ser ingenting utan dem. Trött och med trassligt hår - en märklig gestalt skymtar i spegeln. Det är jag som tittar tillbaka på mig med stora ögon. Jag lyssnar på JohnJohn medan jag blickar ut i mörkret som omsluter vår stad. Utanför fönstret gör sig natten hemmastadd. Jag hör tystnaden som bryts då och då av ljud som tycks typiska för en stad; Motorsurr, högljudda skrik från kvällskåta tonåringar vid busstationen, klackar mot asfalten och en trasig tidning som följer med en vindpust en bit innan den slår mot gatan med ett hest prassel.

Jag längtade otroligt mycket förut. Efter en annan lägenhet, en annan stad, ett annat land. Jag längtade efter finare skor och snyggare trosor, nyfärgat hår och perfekt rosa kinder. Jag är tjugotvå år och jag har skapat två nya människoliv tillsammans med Han-som-stal-mitt hjärta-för-fem-år-sedan. Allt det där andra är bara gamla lögner. Lögner om lycka som kan slita vilket hjärta, vilken själ som helst, i stycken. Rått och hämningslöst.
Jag lyssnar till minnen som påminner mig om de sanningar jag ibland glömmer bort. Jag tittar på min son som sover på min mans bröst. Båda två så tagna utav sömnen, uppslukade i den märkliga värld som ingen någonsin kan dela med dem. I rummet bredvid slumrar vår dotter. De vackra, guldgröna ögonen göms bakom svepande långa ögonfransar som vem som helst måste avundas.

Jag måste påminna mig själv om att materiella ting inte är av särskilt stort värde. Det må låta klyschigt men det är så otroligt sant. Att jag kan stå här i vardagsrummet i ett skitfult nattlinne, osminkad och med trassligt hår, att jag kan sjunga högt och falskt och inte se någonting alls varken med min mans glasögon vilandes på näsan eller utan dem, är mäktigt. Att jag kan stå här och blicka ut över en stad som inte nämns i något magasin, med en plufsig mage och världens finaste människor sovandes så nära att jag kan höra varje andetag de tar, är mäktigt. Jag är så ofattbart lycklig. Hur kan man vara lycklig över en plufsig mage och trassligt hår? Det går. Tro mig.

6 kommentarer:

Hanna sa...

Så fint skrivit, blir så glad av att läsa dina texter! Jag är 1 år äldre än dig men jag sitter här och tänker på aaaaaaallt jag vill ha! Du har så rätt! Glad att du är så lycklig, även om vi inte känner varandra! :) Kram

Joppe sa...

älskar dig syster!

Om Emelie sa...

FINT! Magen är så vacker på bilden :-). Önskar jag kände mig sådär fräsch ut med min stora mage...

//emelie

Jolbi - Fashionillustrator sa...

Du har SÅ rätt, precis så är det att få barn!

Anonym sa...

Man kan finna den insikten och lyckan, innan man får barn också! ;)

Mathilda sa...

Anonym: Ja, det kan man alldeles säkert! :)