Om att vänta sitt första barn. Och om att vänta på ännu en familjemedlem.

Jag har vänner som snart ska få ett barn. Deras första. Jag är övertygad om att det kommer bli ett fantastiskt litet barn. Deras kärlek är ny och fin och förväntningarna höga. Det får mig att tänka tillbaka på vår första tid som väntande, längtande och livrädda föräldrar. Jag var 19 år. Det pirrade i hela mitt väsen och jag var beredd att dö för det lilla frö som växte inuti mig. Den känslan är oslagbar. Jag hade inget fast jobb, vi bodde i en liten och trång tvåa på stans mesta partygata. Vi var lyckligast i världen och allting kretsade kring vårt bebisfrö. Nu är vi fortfarande lyckligast i världen - bebisfröet har vuxit, kommit ut och står i full blom - hon är tre år och ett halvt. Världens busigaste, klokaste och finaste tjej - jag vet att jag har sagt det förut men det är så klart sant och värt att upprepas. Hon har en lillebror, fin och busig, som också äger mitt hjärta. De delar det så fint på hälften, eller snarare har de ett helt hjärta var för det har nog vuxit sig dubbelt så stort. Ni vet, två barn blir två hjärtan. När jag ser våra vänner som så lyckliga och kära i varandra längtar och väntar på sitt lilla barn blir jag alldeles rörd. Det ska bli spännande att få träffa deras lilla troll någon gång i Januari. Det kommer också en liten kusin till våra barn i Februari - Att familjen växer känns fantastiskt och jag längtar efter denna lille krabat massvis! Jag har redan börjat titta på fina saker som jag vill ge bort.