tisdag 4 maj 2010

Du får mig att tänka

Ibland rycker jag till förvånat när Du rör dig inuti mig. Det är konstigt att jag knappt minns hur det faktiskt känns när ett nytt liv plötsligt gör väsen av sig, ett litet människofrö som lever inuti min kropp. Ett barn.

Enligt boken är Du lika stor som en linjal och denna vecka får du naglar på dina fingrar och tår. Du reagerar på höga ljud och kan faktiskt höra allting jag säger - visst är det märkligt? En liten tjuvlyssnare som bor inuti min kropp...
Tänk att allting sköter sig själv dessutom, allting skapas och sätts ihop så att det ska bli rätt utan att jag behöver anstränga mig ett endaste dugg! Att det inte är svårare att faktiskt skapa en människa, en individ som snart ska möta världen och människorna i den.
Min mage putar och det går inte länge att ta miste; man ser tydligt att det finns någon där inuti. Jag funderar mycket och jag undrar ofta hur allting kommer bli när sommaren är slut. Tänk att jag ska kunna älska ett barn till så oerhört mycket - är det ens möjligt att älska någon precis lika mycket som jag älskar Liva? Hur ska alla känslor få plats inuti?
   

2 kommentarer:

Thess. sa...

Det har jag också funderat på massor av gånger! Just nu existerar den tanken inte i min hjärna, för mig är det fullständigt obegripligt att vi ska kunna älska ännu ett litet barn precis lika mycket som Caspian!

Anonym sa...

Jaa Tilda, jag lovar: du kommer kunna älska ditt andra barn precis lika mycket som ditt första!! Men man spricker nästan av alla känslorna...... Mamma