Tid, stanna upp!

Våren har hittat till staden och gatorna badar i ljus. Solens strålar som letar sig in genom de smutsiga fönsterrutorna träffar mig rakt i ansiktet och på bordet ligger gardiner som ska strykas och hängas upp. Dagarna rusar förbi i sådan fart att jag knappt hänger med, jag måste hålla ett hårt grepp om verkligheten för att inte falla. Jag saknar söndagar; att få vakna till morgonljuset som leker i ansiktet, lyssna till stadens nyvakna röst utanför fönstret, känna den kyliga vårbrisen som letar sig in genom glipan som uppstår när man öppnar bara lite. Nytvättade lakan som prasslar så där ljuvligt när man vänder sig om eller flyttar ett ben. Fötter som möts under täcket, en rufsig nacke att pussa, en skäggig kind att smeka och mjuka läppar mot min panna...