Allra käraste syster

Åh. Det är väl det mest underbara som kan ske, att få ett rakt och ärlig brev från sin lilla, lilla fina syster? Det är inte ofta hon säger sådana saker, rakt ut. Jag började gråta när jag läste. Sådana fina ord som går rakt in i hjärtat - som får det att bubbla i mig av glädje. För det är väl fantastiskt när någon älskar tillbaka, med samma styrka?

Vi är så olika, jag och min syster. Det har vi alltid varit. Vi har slagits och skrikit åt varandra, sagt elaka saker och sårat. Men vi har också lekt de mest fantasifulla lekar i påhittade sagolandskap, vi har gjort bus, skrattat och haft roligt.

Nu har vi vuxit och vi står bredvid varandra i både tanke som i handling. Vi ser olikheterna som fördelar och kompletterar varandra. Min lillasyster är min bästa vän - alltid. Jag älskar henne och de knasigheter vi kan få för oss, när vi är tillsammans. Vi hör ihop, det bara är så. Utan henne är jag inte hel, hon behövs för hon fyller mig.

Det är någon form av väldigt speciella, ett slags moderliga, känslor som fyller mitt hjärta då jag ser henne. Hon med sitt vackra hårsvall och glödande kinder som påminner mig om nyponrosorna innan de slagit ut. Hennes gröna ögon, som är så fulla utav tankar och känslor, speglar hennes bedårande själ. Alltid vänlig, alltid med en hand utsträckt som en räddande livboj till den som riskerar att drunkna på livets stormiga hav. Hon är den som dansar balett i mitt hjärta på det där alldeles speciella, rådjursliknande viset som bara är hennes. Jag vill på alla vis skydda henne - Jag vill måla himlen blå och strö rosenblad framför hennes fötter - hela tiden, varje dag, i alla år. Jag älskar verkligen min lillasyster. (She rocks!)