Natten ligger tung, stadens damm fyller varenda gropighet och människorformade skuggor leker tafatt bland husväggarna. Månen dansar i tystnad med tusen strålande stjärnor på en kolsvart himmel. En slags ängslighet råder. Gatlyktornas sken lägger sig som en tunn slöja över mina bara axlar, skyler mig från Augustinattens kyla. Mörkret både gömmer och framhäver verkligheten på en och samma gång. Klackar hörs slå mot betongen, som ljuv musik sprider de sin klang över gatorna, enfaldiga står de tomma. I natt, är hela staden vår.
1 kommentar:
jättefint skrivet!
Skicka en kommentar