Vilken fruktansvärd natt! Jag kan tänka mig ungefär hur det känns att ha ett ånglok ståendes på huvudet... Utan överdrift. Lilla L har inte gjort saken bättre; rullat hit och dit och väckt mig så fort hon hamnat i någon konstig ställning som inte passade henne i smaken. Tur att M var hemma och kunde ta hand om henne för jag var helt borta. Det finns ingenting mer irriterande än en näsa som ständigt rinner och nysningar som kittlar i hela kroppen!
Trots mitt tillstånd tänker jag ge mig ut på stadens gator idag. Aldrig i livet att jag bara tänker sitta hemma och tycka synd om mig själv. No way. Inte alls.
Jag & L ska ge oss ut i det grå tråk-vädret i ett ivrigt försök att promenera bort min hemska förkylning. Är bara rädd att hon ska bli smittad - Tyckte hon nös ett par gånger i morse...
1 kommentar:
Tack ska du ha, det är grymt spännande! :-)
Skicka en kommentar