Vardagstankar

Jag gick med slutna ögon medan vinden och jag blev ett; vilken mäktig känsla det var hur luftmassan slog emot mig. Jag drog ned den i lungorna med ett djupt andetag. Höll kvar vinden inom mig några sekunder innan jag med beslutsamhet släppte den fri igen. Jag fick en stund med morgonkaffet och tidningen - en viktig del av dagen för mig som hjälper mig att slappna av och varva ned. Landa lite grann innan dagens alla måsten drar i mig och tvingar mig ut ur min dvala. Helgen har varit kaosartad av anledningar jag inte vill gå in på här men när klockan ringde i går morse kändes det som om världen vändes upp och ned, jag tappade balansen och höll på att falla ur. Jag var inte alls redo att möta en ny vecka men jag antar att det kan kännas så där ibland. Som om vardagen är en stor tjock betongvägg omöjlig att tränga igenom.


Vår lilla by är vacker på morgonen. Jag älskar ljudet av fågelkvitter och prasslande buskage. Det är så otroligt rogivande att iaktta hur människor vaknar till liv och gör sina morgonbestyr. Hämtar tidningen. Lämnar på förskolan. Stressar till bussen. Packar in och ut ur bilar. Jag tycker om den korta promenaden hem från förskolan - den ger mig tid att tänka och bara ta in dagen. Jag tycker om att det är människor som arbetar på vårt hus; även fast jag inte pratar så mycket med dem så finns de här runtomkring och har funnits i snart ett år nu. Jag har vant mig, liksom. Jag kommer tycka att det känns tomt när de är färdiga med huset. Deras hamrande, sågande, skrattande och pratande är hemtrevligt. Det är stökigt, rörigt och vi har inte full tillgång till baksidan och det är  mindre spännande att vakna upp med män utanför sovrumsfönstret men nu har byggställningen utanför vårt sovrum plockats ned och det problemet är ur världen.

Idag väntar English University Grammar-plugg och sedan ska jag ta mig in till Högskolan för ett seminarie i just Grammar...