söndag 1 april 2012

Ibland måste jag skrika

Inuti mig ett myller.  Ett eget samhälle som fått liv och tycks fylla varenda liten del av mig. Sorlet från alla tusentals individer som trängs på en liten yta får det att eka i mitt huvud; skratt, rop, tårar och uppgivna suckar om vartannat. De går på kullersten och skuggorna kantar vägen, grå och tunga. Mellan husen kämpar solens strålar för att slå sig igenom, nå fram och värma de frusna själar som stannat upp medan världens sorger vilar tungt på deras axlar. På himlen vaggar mörka moln svalorna i djup dvala och husen tycks resa sig högre mot skyn tills de slutligen stöter i varandra och sätter hela världen i gungning. Jag står ensam i mitten av massan och iakttar sprickorna i asfalten, ser kullerstenen smulas sönder och rämna. Jag står där utan att röra mig; står kvar men väljer att sluta ögonen. Slår bort tanken på vad som kommer hända med mig om marken slukar mig...

Inga kommentarer: