 |
| Foto: A. Simonsson |
Till och med stjärnor brinner. En del faller till marken, dessutom. Ja, så sa han. Han med den sammetslena rösten, han som säger orden som slår hål på mig, liksom punkterar mig så att luften rinner ur mig. Tar slut. Jag upphör att existera och blir ett med de orden. Det krävs en viss ansträngning att lära känna sig själv. Ta reda på vem man är och vem man vill vara. Jag vill inte lära mig en lögn utan leta efter sanningen trots att himlen är mörk och sikten skymd. När jag ser på honom faller jag som en sådan där stjärna, mitt inre fattar eld och jag
faller, faller, faller tills han fångar mig precis innan jag slår i den hårda, skoningslösa marken. Han får min kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar