Om tid och om vänskap

Två år går fort. Det kan jag konstatera efter dagens välkommen-hem-lunch med min fina vän Caroline. Tiden har stått stilla och rusat på samma gång. Hon var vackrare än någonsin där hon kom gående över kullerstenen. Håret var längre och blondare än jag minns det och hennes blå ögon lyste klarare än någonsin. Som om hon vuxit inuti. Lärt sig viktiga ting om sig själv och om livet. Jag ville veta allt och lite till om hennes vardag bortom horisonten. Men hur kan man någonsin återge varenda detalj, varje ögonblick och känsla ur ett liv så avlägset? Två år är lång tid. Och kort tid på samma gång. Min vackra vän som ler åt livet och får det att följsamt dansa efter hennes klara stämma - jag är glad att hon snubblade över min blogg och in i mitt liv för tre år sedan.