Det kändes märkligt att slå upp ögonen till en fredag och mötas av tystnad. Trots att rummet badade i ljus kändes det tomt, ödsligt. Jag låg i ett stormande hav av skrynkliga lakan och sängen kändes ofantlig. Stor och oändlig. Det fattades två människor. Deras frånvaro var slående. Min man hade gått till jobbet. Jag såg att han bullat upp täckena på sin sida så att inte lillebror skulle falla ned i sömnen. Jag höll andan och lyssnade. Tystnad. Ett svagt stadssus letade sig in genom ett öppet fönster någonstans. Bilar som passerade. En ringklocka på en cykel. Människor som ropade någonting till varandra. Det gick inte att urskilja vad de sa. Jag kämpade för att höra andetag i rummet bredvid. Ansträngde alla sinnen men möttes bara av tystnad och stadens ljud. Min dotter var inte där. Sängen stod bäddad, prydlig och fin. Hennes rum var städat. En våg av saknad sköljde över mig men rann av mig i samma stund. Jag log. Hon har sovit över hos morfar. De skulle plantera lavendel och grilla. När jag ringde igår kväll för att säga godnatt ville hon varken prata med M eller mig. Hon hade inte tid. "Mamma ville bara säga godnatt, lilla älskling" sade jag. "Godnatt!" fick jag till svar och sedan var hon försvunnen lika snabbt som ordet sluppit ur henne. Morfar fick ta över telefonen och han skrattade. De hade roligt. Jag ska snart åka och hämta henne. Min stora lilla tjej.
with love/iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar