Liksom halva västvärldens kvinnliga befolkning är jag lite förälskad i Robert Pattinson. I hemlighet förstås, och på ett otroligt töntigt men distanserat vis. Inte flamsigt och tonårsaktigt men töntigt sådär så att jag suckar högt av hans sneda lite generade leende och märkligt fängslande blick. Jag dras till filmer med honom och kan inte riktigt rå för att jag får en sådan där "måste se"-känsla så fort jag får syn på en trailer där han medverkar. Pattinson må vara tonårsstjärna med allt vad det innebär sedan Twilight men på något vis känns han inte som "alla de andra". Han har ett djup, en distans... Han är en enastående skådespelare.(ja, så pass förälskad...) De flesta har redan placerat honom i ett fack och de manliga lite halvt bittra recensenterna avskyr honom. De kan inte hur de än anstränger sig se förbi Edward Cullen.Vad jag vill komma till är att jag såg Water For Elephants ikväll. I salong fyra med sina trånga fyrtiofem platser tillsammans med övervägande äldre par, bör tilläggas. 30-tal, kärlek, svartsjuka, fantastiska klänningar och kostymer, svärta, storslagna cirkuskulisser, brutalitet och solidaritet... Ja, jag både suckade, fnissade, suktade, höll andan och grät kinderna våta på slutet. Att sitta i biomörkret med en vän som förstår precis vad varje suck betyder är vardagslyx. En fantastisk onsdagskväll och jag bjuder på ett inlägg som skiljer sig lite från min gamla vanliga repertoar...
(Min egen fantastiska man ligger nedbäddad under en filt iklädd Manchester Uniteds matchtröja och jag måste bara kyssa honom nu för att han är så förbaskat underbar... God Natt!)
with love/iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar