Det har gått 9 månader sedan han kom till mig, en hel månad för tidigt och med blod, tårar och lycka i ett enda virrvarr. Min fantastiska, vackra son. Han är speciell, precis som sin syster. När jag ser på honom drunknar jag. Han har ett djup bakom en yta jag inte riktigt lyckats ta mig igenom. Jag kan knappt förstå att tiden sprungit förbi mig som den gjort. Det känns som om den står framför mig och hånskrattar för att jag inte hängt med i dess tempo, för att jag sackar efter och stönar högt av utmattning. Min lilla bebis börjar bli stor; busig, fundersam, en äventyrare och tänkare - allt på samma gång. Vilken lycklig människa jag är som fått två så fantastiska nya människor i mitt liv. Min son och min dotter. En liten del av mig i varje liten stor människa. Jag är mamma. Innebörden av det ordet är ofantligt, oerhört och omätbart. Nu har jag varit mamma i tre år. Mamma men fortfarande Mathilda med samma drömmar, förväntningar på livet och behov. Det glömmer många bort.
with love/iPad
4 kommentarer:
Åh vilket fint inlägg, förstår verkligen VERKLIGEN känslan! Härligt!
Sv: HAHAHA, är det sant? Nämen åh, tack! Jag ääälskade nämligen My Little Pony då jag var liten, men mindes inte alls fladderponnysarna nu! Haha! TACK! Då var jag inte helt ute och cyklade när teckningen gjordes alltså.. haha! :)
skulle vilja läsa moa & milos blogg, läste den innan o tyckte den var så mysig! kan jag inte få rebeckas mailadress o se om jag kan få lösen? Kram Angelica
Angelica: Jag kan inte dela ut Rebeckas mejladress. Leta upp henne på Facebook och skicka ett PM.
har inte facebook. kan du inte ta min mail o skicka hennes där, du följer väl hennes blogg så du kan väl kanske fråga först? kram
Skicka en kommentar