Om idag. Om konsten.

Dagen har gått fort. Nästan för fort. Jag har sprungit; vilken känsla det är att ha kommit igång! Kroppen mår bra av att svettas och jag känner hur orken, kraften, viljan kommer tillbaka till mig. Att höra mina andetag, vinden, skorna som slår mot den mörkgrå asfalten... Underbart. Jag hoppas att jag lyckas behålla den här känslan. Att jag inte ger upp. Jag vill må bra igen.

Mina alster till utställningen nästa vecka är så gott som klara. Jag ska hämta tre tavlor som varit på inramning i Norra Strö i helgen. De liknar inte vad jag brukar måla men de har ett syfte; att uppmärksamma katastrofen i Japan. Det är tyst om den nu. För mycket hemskt att ta in och nya färska nyheter får katastrofer att falla i glömska. För oss är det för långt borta, svårt att ta på, svårt att förstå. Men jag lider med alla de mödrar som med sorg och förskräcklig oro i sina sköra kroppar våndas över sina egna och andra mödrars barns framtid, känner med de fäder som förlorat döttrar, söner... Som oroar sig för sjukdomar som osynliga smyger sig på. Hjärtan som smulas sönder medan den smittade vinden sveper tag i krosset som färgar landet rött och sprider det. Oåterkalleligt. Som vissna blomblad för vinden. Krispiga bitar av kärlek, känslor, skräck och mod. Jag har målat och tömt mig själv på tankar. Jag och V pratade om det idag; vad konst egentligen är. Den eviga frågan som många söker svaret på. Vi kom fram till att det ofta är processen som är konsten, vägen till det färdiga resultatet...

Jag hoppas jag får se många på vernissagen som äger rum på skärtorsdagen. Kom till ICA MAXI, prata med oss konstnärer, mingla, njut av konstverken. Betrakta penseldragen, strukturerna, pixlarna, papperskvaliteten... Kom dit! Konsten hänger där hela veckan.