Ett hjärta som slår

Jag sprang inom min barnmorska på vägen hem idag, efter en spark i rumpan av Rebecca. Eftersom jag varit så oerhört orolig de senaste veckorna bönade och bad jag henne (nästan) om att hon skulle känna på magen och försöka hitta fosterljuden. Åhh! Vilken lättnad det var när hon sa att jag inte alls var tjock utan att det faktiskt var livmodern som hade vuxit ända upp till naveln! Och vilken otrolig lättnad det var att få höra bebisens hjärta slå i hiskeligt snabbt takt där inne i magen. Jag har ju haft världens värsta vecka; oroat mig och nojat till tusen. Vad löjligt det känns nu! Från och med idag ska jag lägga oron bakom mig och faktiskt försöka njuta av denna graviditeten, inte jämföra med den förra överhuvudtaget...