tisdag 25 augusti 2009

Vindens tunga andetag

En droppe regn landar mjukt på min överläpp, jag drar med tungan över den och förnimmer en svag smak av daggvåta ängsblommor på väg att blomma över. Mörkret döljer husformade skuggor och löven rasslar i vindens tunga andetag. Det är åter natt i vår stad. En högljudd tystnad ljuder mellan huskropparna, fyller mig med ett uns av rädsla. Jag smakar på orden som trängs inuti utan att låta dem möta nattens svarta skepnad.
Känner doften av en slumrande höst som snart låter öppna ögonen, ger tankarna frihet att vandra. Minns våta löv under stövelklacken, varma yllekappor och ljuvliga halsdukar, en kopp väldoftande te och djupa samtal på ett Café i en Stad Som Aldrig Sover. Eva Cassidy låter åter de väl genomtänkta orden smeka min själ denna blöta natt; sjunger mig till sans och stillar min rädsla... Nu väntar nytvättade sängkläder och en vacker man.

3 kommentarer:

Joppe sa...

åh vad fint! det var typ den finaste dikten ja hört!!!!!

Lina Roos sa...

Gillar väldigt mycket!

Rosa Hemmet sa...

Vackert, stämningsfullt och det låter riktigt ljuvt att gå till sängs en sådan afton :)