fredag 10 juli 2009

Mitt Valjes Villa Villerkulla

Alldeles intill järvägen där jag växte upp ligger det, ett hus som förr var gult, grönt och rosa likt Villa Villerkulla i sagorna. Det är stort och magnifikt, med vinklar, vrår och ljuvlig snickarglädje på sina ställen.


Som barn cyklade jag ofta förbi med sträckt nacke och kastade nyfikna blickar genom löven i det täta, omslutande buskaget. Det var förtrollande, spännande och mystiskt. Inte en själ syntes någonsin till, förväntnigarna var ständigt lika höga. Vem bodde där? Det var respektingivande, magiskt och med skräckblandad förtjusning älskade jag huset. Jag brukade stanna cykeln utanför grinden, lyssna inåt trädgården i ett försök att förstå mig på det. Ett barns fantasi skenar så lätt iväg.

När jag var ute och gick med min dotter där för några veckor sedan kom alla känslorna över mig på nytt och jag mindes de fantasifulla tankar jag tänkt om det hus jag då fann så fantastiskt. Idag är de målat i grått och vitt, varsamt iordningställt och all mystik är spårlöst borta...

2 kommentarer:

Johanna by hand sa...

:) va fint skrivit. Jag minns också att det var mystiskt men inte så som du nog tyckte, hehe. love

Anonym sa...

Hej!!
Tack, ja håll tummarna allt vad du kan! Det har verkligen inte sett bra ut denna veckan! Kanske en permis att vänta i morgon!!
Vet inte riktigt när Rebeck kommer hem från sin semester, och så blir ju Wernis inlagd på måndag igen! Så vi får se när vi kan träffas!
Kjam från oss