torsdag 18 december 2008

Tiden rinner mig ur händerna

Det är nästan lite obehagligt hur ofattbart fort tiden går då man är mammaledig. Det känns inte alls särskilt längesedan jag låg på BB, utmattad och likblek men med en nyfödd, bedårande och aningens slemmig bebis på bröstet. Jag minns allting så tydligt. Vilka stora känslor som rusade genom kroppen, den där allra första tiden. Jag var så imponerad utav livet, hur det kunde bli en alldeles egen liten människa inuti mig utan att jag gjorde någonting överhuvudtaget. Jag bara gick omkring och blev större och större. Det var lycka, förvirring, rädsla och förväntan i en salig blandning.
Det känns inte längesedan jag kunde ligga en hel dag i sängen och bara andas in doften av min dotter, titta på henne och längta efter hennes allra första leende. Hon låg ju bara där bredvid mig och var världens finaste människa.

Nu är hon 8 månader och jag har inte riktigt hunnit med, det är nya framsteg var dag.

Nu både ler och skrattar hon högt och hjärtligt. Hon kröp på riktigt för allra första gången idag och hon drog sig upp till stående alldeles på egen hand nu ikväll. Hon kan säga mamma, pappa och stjärna (täta, på hennes språk). Hon kan äta en hel apelsin utan problem och hon dricker ur ett vanligt glas. Hon känns så stooor! Och det har gått så fort... Om ungefär en vecka ska hon fira sin allra första jul. Det pirrar i hela mig bara jag tänker på det.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja gud så tiden går fort.. :S Men samtidigt vill man ju se alla framsteg, man är otålig och vill att tiden ska rusa iväg lite ibland. Jag längtar redan efter första leendet och efter att ha en ettåring nästa jul. Gud så underbart roligt det (förhoppningsvis) kommer vara! :)

haha ojdå, ja, dina teorier är verkligen läskiga haha! :D Aja, jag hoppas det dröjer ett par veckor till! ;)

badanka sa...

:) så fint skrivet!

Mimmi sa...

Fina fina bebis!! ja vad det gått snabbt. Hon är så duktig och du med för den delen. Älskar er båda (alla tre faktiskt!!)