Vi glömmer

(Foto: Min syster)

Ett löv vars bleknade, gulnade uppenbarelse ligger där på den kalla asfalten. Täckt utav frost och med ett års hemligheter för alltid dolda i sina ådror. Livet som rusat genom dess litenhet är på väg att sakta sippra ur och leta sig längs med asfaltens ojämnheter och födjupningar tills det hittar en ny plats att fylla.

Jag älskar dagar som denna. Dagar med de som betyder allt. Dagar med de som för alltid har en plats i mitt hjärta, oavsett vad framtiden har att ge. Jag har antagligen nämnt det förut men att visa uppskattning kan man inte göra för många gånger. Vår värld är ofta grå och vi som kallas människor låter ofta det negativa ta över det vi väljer att kalla livet. Vi glömmer bort det som egentligen kunde vara glödande och som med lätthet kunde bringat glädje. Vi glömmer bort hur mycket ett leende kan göra och hur mycket varma ord kan göra för en frusen själ. En själ som liksom ett löv på kall asfalt trots sitt frostiga yttre har en gnutta liv kvar, någonstans. En själ som kan få tillbaka sitt liv och åter glöda. Glänsa, gnistra och på nytt, färgglad möta de människofläckar som vandrar på våra gator. Kanske till och med sprida glöden...

Vi glömmer bort att visa vår uppskattning istället för vår avundsjuka. Att faktiskt tillåta människor att vara bra utan att för den sakens skull själv känna oss bristfälliga.

Alla trädens löv är olika. Inget är det andra likt. Det är precis samma sak med oss, vi som kallas oss människor.