Blinka Lilla Stjärna Där...

Natten är ovanligt svart. Som sammet smeker den mitt inre. Små gnistrande, sprakande diamanter pryder den överväldigande himlen precis som i sången vi alla känner till. På något vis tänder dessa diamanter små ljus, även i mig. Jag känner mig hemma i natten och den tunga tröttheten framkallar små fantasilandskap, synliga enbart för mig. Jag kan resa vart jag vill, bara jag blickar ut genom fönstret och riktar mitt hjärta mot den stjärna som pockar på min uppmärksamhet allra mest.
Blinka, lilla stjärna där... Jag mumlar denna fras tyst för mig själv - om och om igen. En visa som ju hörs överallt, försiktigt och i ljusa, skira toner klingar den på de mest konstiga platser och i de mest finurliga sammanhang. Jag kommer på mig själv med att faktiskt ha glömt bort hur vackra orden egentligen är. Som poesi för små, nya öron. Men också för stora, och väl använda. Kanske till och med för öron med rynkor på, prydda med pärlörhänge och mjuka fjun.
...likt en diamant i skyn, lockar du min syn. Meningen får mig att fundera lite extra på stjärnorna. På världar långt ifrån vår egen. På önskningar. Det är en vacker visa. Jag ska sjunga den om och om igen för min dotter så att hon också får smaka på orden ordentligt, lyssna och fundera kring dess innebörd. En sådan enkel sång, så ofta orden blivit uttalade...