söndag 7 september 2008

En Sagomorfar. Finns de?

Idag säger jag grattis till min kära far som fyller 45 år.

45 år och morfar. Det tror jag inte att han tänkte sig för några år sedan. Att han skulle ha ett barnbarn på 5 månader när hans dotter alldeles precis fyllt 20. Men livet har sina överraskningar, det är så det är. Jag har ingen vidare kontakt med min morfar. Vi ses när det är något speciellt, det är väl i stort sett allt. Han ringer inte, jag ringer inte. Han kommer aldrig och hälsar på.
Jag önskar L en annorlunda relation med sin morfar. En vänskaplig relation, jag önskar att han kommer finnas i hennes liv under många år och att han kommer ge henne fina minnen.
Jag är säker på att hennes morfar kommer finnas i hennes liv trots att han möjligtvis inte är en sådan morfar man kanske tänker sig; Han är fortfarande ganska ung och upptagen med sitt liv som han är i full färd med att leva - på sitt sätt.
Jag har en väldigt speciell bild av hur jag vill att en morfar ska vara. Hur jag önskar min morfar hade varit, när jag var liten: Han skulle vara bosatt i ett mysigt litet hus och ha en mysig trädgård. Han skulle ta med en ut i en liten båt i en söt sjö någonstans och lära en fiska, han skulle hjälpa till att bygga kojor och plocka blåbär i skogen. Han skulle köpa glass och ta med en på cirkus. Han skulle köpa en bok för att han tycker den har fina teckningar eller beskriver någonting viktigt. Han skulle skicka ett brev adresserat enbart till en själv då och då. Han skulle skoja och busa och få en att skratta - Han skulle vara en man som är viktig och lite spännande, en man som berättar de mest fantastiska historier, som skapar spännande äventyr och hittar på mystiska mysterier - han skulle vara en man som skapar fina, värdefulla minnen. Han skulle vara en riktig sago-morfar.
Jag undrar, finns en sådan morfar i verkligheten?

4 kommentarer:

Anonym sa...

min morfar var världens bästa morfar. han hade en stor mage (som såg sådär mjuk och gosig ut, haha) vitt fluffigt hår och använde alltid hängslen. han var så söt. han byggde mig en lekstuga när jag var liten, för det var vad jag ville ha mest av allt! en röd med vita knutar. den stor fortfarande kvar på tomten hemma i Hässleholm. sen fick jag ett infall att jag ville vara som Emil i Lönneberga, då sågade han till ett gevär till mig! (precis ett sådant som Emil hade)

han var nästan en sago-morfar. åtminstone för mig. jag såg upp till honom, han var stark och trygg! någon och lita på.

i år är det fem år sedan han gick bort och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. min älskade morfar.

Lena sa...

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min farfar men då slutar det med att jag sitter och gråter men han var bäst. BÄST!

Johanna by hand sa...

... för det första är han man ;) för det andra är liva bara lien bebis och kan inte lära sig fiska ännu och för det tredje så kommer det nog sen, allt du skriver.. du vet ju att män inte bryr sig så mkt om bebisar förens dem får respons ifrån dem du vet, när de kan tala. för ja vet att han älskar liva det märker väl du också?? det kommer nog senare ska du se. kramar

Unknown sa...

Johanna: Jag menar inte att jag är säker på att L's morfar inte kommer göra sådana saker med henne, jag bara undrar om det finns en sådan perfekt sagomorfar? Jag skulle gärna haft en sådan, när jag var liten.

Jag tror inte att det är sån L's morfar är och han kommer nog aldrig bli så heller. Men det gör ingenting - Han får vara precis den morfarn han är. :)

Men drömma, kan man få.