Regnet porlar så vackert utanför fönstret. Det låter som tusen vattenfall i tusen skogar. Mitt lilla vackra barn sover rofullt i sin säng. Hennes röda kinder tycks vara färgade av rosor och hennes släta hy utstrålar ett hemtrevligt lugn. En trygghet vilar i rummet, en välkänd trygghet som stillar min förvirrade, rastlösa själ. Jag är lycklig, på samma gång konfunderad.
Regnet vars vatten som vanligtvis så sorgset sipprar längs med husväggarna i denna grå stad är inte längre sorligt, det är ett lyckligt regn. Ett regn som bildar dubbla regnbågar i mitt hjärta, ett regn så färgsprakande och fyllt av glädje.
Jag kommer på mig själv att i precis denna stund undra; Hur kan man vara rik på nära, så många kära, men på samma gång vara så fattig? Hur kan man känna myllret och mångfalden men samtidigt nudda, så djärvt vidröra, ensamheten, det stilla - det enfaldiga?
The beautiful rain murmurs outside my window. The sound reminds me of a thousand waterfalls in a thousand woods. My little beautiful child lying so peacful in her bed. Her cheeks so red, like if its colored by roses, her smooth skin is radiating a pleasant calm. A peaceful and secure feeling hits the room, a common peace that sooths my restless soul. Im happy, at the same time confused. The rain whose water usually is poring down the grey citywalls so sad, is not sad anymore. Its a happy rain; A rain who is creating dubble rainbows in my heart, a rain so colorful and filled with joy.
I wonder at this time; How could you be rich in friends and loved ones but at the same time be so poor? How could you feel the crowd, the mutlitude, but yet brush against the loneliness, the silent - the simplicity?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar