En tre år lång historia

Jag kom och tänka på att det snart är tre år sedan jag & M träffades. Jag var 17 år, ung och vild. Jag var hög på livet. Det var full fart utan eftertanke. Jag minns hur vi blev blixtförälskade, en lägenhetsfyllla i Bromölla. Pirrigt, spännande - ja, ni vet den där känslan. Att det kändes så rätt. Nu! Genast! Vi struntade i festen. Slog oss ned i en ful, gul soffa och pratade inte med varandra. Sneglade, vågade inte riktigt. Så trevande... Men det var kärlek. Ett frö var sått och vi visste båda två att det skulle gro, växa och blomstra så småningom. Allting gick fort. Jag minns förskräckliga månader när vi stod där, på två olika platser - så långt borta men alltid med varandra i tanken. Jag minns vår första lägenhet, en etta på 27kvm. Jag minns de stora känslorna. Passionerade tårar, passionerade skratt. Det var stormigt och så verkligt. Det var på riktigt. Inte romantiserat, med röda-rosor och stearinljus. Det var kärlek i sin råa bemärkelse. På riktigt. Som ett konstverk. Och jag älskade honom efter bara några minuter. Lång, mörk - han fick mig att skratta. Det bubblade i hela mig.Jag minns vår andra lägenhet. En tvåa på 66kvm. Större yta, större känslor. Jag minns vår andra Julafton, vår fina fina julgran som var så viktig för oss men som inte blev alls som vi tänkt oss. Jag minns strecket på stickan. Positivt! Så jäkla positivt! Jag minns arga skrik, men vi bubblade av lycka. Jag minns hur vi låg och smekte min mage. Pussade på den. Hur vi skrattade. Så lyckliga. Jag minns förväntningarna. Vi två. Nu skulle vi bli tre. Och det var så underbart och fantastiskt! Jag minns den långa väntan. Jag minns vår resa till USA. Vår tredje resa. Med ännu ett nysått frö. Ett frö i min mage. Jag minns den 19 April för fyra månader sedan. Hur vi såg på varandra och visste att det var dags. Att nu skulle vi bli föräldrar. Och det var så verkligt det någonsin kunde bli. Jag minns fem timmar av smärta, spänning - av närhet. Jag minns ögonblicket, den 20 April, då vår dotter föddes. Hur vi såg på varandra ännu en gång och bara visste att det här var så som det skulle vara. Så rätt. Det var vi och plötsligt var vi tre. Och nu är vi mitt i livet.