Svamlande svindlande

Tomma pappersark fyller mitt skrivbord. I ett virrvarr utav vitt ligger de där. Digitala, tomma pappersark svävar ut i ett onåbart sus och försvinner, bleknar sakta och dör bort. Jag låter tankarna rusa, som marathonlöpare genom minnen, svunna tider och ett svagt nu. Mitt hjärta slår snabbare och jag låter bläcket fylla tomrum. Bokstäver. Ord. Meningar. Som när tomma avenyer fylls av brokiga människoklickar tills det inte går att urskilja några ansikten. Jag ser mig omkring och inser hur allting har blivit. Det finns ingen annanstans jag vill vara. Framför mig ser  jag hur solens mjuka, gyllene ljus slås sönder av trädstammar, värmer mossan under mina bara fötter och känner den ljumna brisen som smeker min nakna hud. Jag kan vara rädd och jag kan stå aningslös, tveka innan jag med kraft hoppar. Havet. Havets brus och mjuka sand som formar sig under min tyngd. Havets doft och havets kraft. Jag och du är likadana. Orkeslösa. Bleka skuggvålnader med glödande hjärtan, rusande puls och rubinfärgat blod som fyller våra kroppar med liv och lust. Jag vill ha en tom målarduk och bara låta färgerna tömma mitt inre. En kaskad av känslor, tankar, rädslor, viljor som blir ett försök till att skapa konst. Sommarkväll. Sommarkväll. Tystnad och guldgnistrande kvällar. Doften av granbarr och fuktigt gräs. Skirt tyg längs med mina brunbrända ben och blekta hårtestar som saltvattenssträvt smeker mina fräkniga kinder. Lyckan som fyller mig på samma gång doften av sommar letar sin väg in genom mina öppna fönster. Vita, nytvättade lakan och färska ängsblommor på köksbordet. Jag vill vara där. Jag ljög när jag sa att det inte finns någon annanstans jag vill vara. Jag vill vara i sommartid.