Min bubbla

Morgonen har varit sådär blandat bra som en morgon i vårt hus kan vara. Lugn och mys i soffan varvat med bus och stök. Mina barn är verkligen fulla av energi från det att de slår upp ögonen på morgonen. Det är inte några långa stunder de kan ligga tätt intill i sängen och bara vara längre. När L var liten låg hon ofta bredvid mig och klappade mig på håret, viskade fina ord i mitt öra och bara var nära. Sedan lillebror (eller sedan hon blev äldre?) kom har hon blivit allt mer lik mig som jag var förut. Fullt ös. Upp och hoppa! Livet väntar! Man kan ju missa något. Jag orkar inte vara sådan längre. Jag försöker hitta tillbaka men tappar bort mig själv lika snabbt igen. Ibland känns det fruktansvärt att all energi runnit av mig, att jag tappat sugen lite. Att jag liksom inte orkar säga JA! innan jag tänkt eller hunnit känna efter. Förut var så bra. Äventyr på äventyr utan andningsuppehåll och världen hade aldrig skådat en mer social och händelsetörstande människa än mig. Något har hänt. Det känns som att verkligheten har slagit hål på min bubbla.