Om vardagens tysta skådespel. En betraktelse från ovan.

Tystnaden känns bekväm. Jag har suttit rakt upp och ned och tittat ut genom fönstret i tio minuter. Betraktat den krackelerade asfalten där nere och de små färgklickar som människorna utgör. Det är omöjligt att veta vad som döljer sig innanför deras skal. De cyklar med huvudet högt, är djupt försjunkna i ett telefonsamtal, kommer i grupper där jag kan se skrattet sprida sig likt ringar på vatten trots att det inte syns. Det börjar med att någon med glittrande ögon öppnar munnen med ett leende, får ivrigt ur sig det som ska bli sagt och med förväntan drar efter andan, väntar på de övrigas reaktion. Ett fniss som hos nästa kulminerar i en smittande skrattexplosion. Kanske någon tittar ned i asfalten, betraktar en spricka lite för noga och bara ler lite grann för syns skull. Att som åskådare betrakta detta tysta skådespel, små fragment och ögonblick ur andra människors liv mitt i deras vardag, på väg till jobbet, skolan, älskaren eller den tysta lägenheten känns lite märkligt. De märker inte att jag ser dem. Synar dem noggrant. Jag lyfter blicken och ser molnen som speglar så många regntunga hjärtan i staden. Verkligheten känns långt bort och obehagligt påtaglig på en och samma gång. Grå himmel, regntungt sinne. En vilsen kropp, ett färgglatt skal, skyndar förbi en sådan där skrattande grupp människor utan att någon lägger märke till det. Hon är vacker, sprudlande. Inuti henne stormar känslorna som ett ursinnigt hav. Vågorna sliter hennes lungor i stycken och får hjärtat att blöda. Jag ser det. Rött blod. Färgstarkt, ilsket och pockande på uppmärksamhet bränner det mot insidan. En svag sekund av förvirring; rädsla och oro likt små stänk av sårbarhet på hennes svidande kinder. Hettan är obeskrivlig. Det spolas bort av den första regndroppen sekunden därpå och det sista tvivlet sopas undan av de tjocka ögonfransarna. Osynligt. Ett skal som bländar alla med sin perfekta fasad. Ingenting kan såra henne, få hennes murar att rämna. Vi tror att vi vet men inuti henne är ingenting så enkelt. Motsägelsefullt men sant. Jag ser det från fjärde våningen.

with love/iPad