Morgonen är fuktig och husen ligger tunga som betongklossar. Den gröna, röda, blå och gula färgen känns falsk, påklistrad och oäkta; som om de när som helst ska regna bort och låta husens rätta kulör skina igenom. Jag ser framför mig en stril av färgglatt regnvatten som längs med trottoarkanten i virvlar rinner bort från oss för att så småningom sjunka ned i underjorden.
Det är måndag och en ny vecka kämpar för att öppna ögonen och möta morgonljuset. Jag fick en vacker blomma av mina barn för någon dag sedan. Liva avslöjade att hennes pappa minsann hade betalat men hon hade valt den. Gul och vacker lyser den upp allt det grå i mitt fönster. En käftsmäll och sedan en klapp på axeln, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar