lördag 26 februari 2011

En doft av tonår.

Lördag och jag är hemma. Det är fem år sedan jag bodde här, i källaren. Det känns lite märkligt. Nostalgi och den där trygga hemtrevliga känslan omsluter en så fort man ligger i sängen och känner hur det doftar tonår. Det är inte mitt barndomshem, men på någotvis blev det ändå mitt hemma. Mitt nya liv tog sin början här. Jag var fjorton år och bodde lite hos mamma, lite hos pappa och lite i min gamla killes källare. Att flytta vände upp och ned på hela min värld och jag levde verkligen, njöt av att vara ung och kababel till precis vad som helst. En ny ort. Jag kände mig vilse till en början. Som om jag inte riktigt hörde hemma någonstans. Gymnasiet gav mig tjejgänget som blev mina bästa vänner. Vi gick skilda vägar sen; nya utmaningar, olika liv men då var det vi mot världen. En står kvar, vid min sida idag. En vänskap som har klarat allt. Resor runt halva jordklotet. Nya förhållanden. En flytt utomlands. Att jag blev mamma, bara nitton år gammal. Minnen. Adjöss med killen för tredje gången efter bråk och tårar på en gata mitt i natten. Somrarna här var magiska. Jag träffade mitt livs kärlek här, så småmingom. M. Lång, mörk, stark. Han tävlade i kampsport och hade alldeles för långt hår. Han fick mig att skratta. Le och rodna. Jag minns fortfarande hur han stod i mammas kök klockan fyra på morgonen och stekte pannkakor till mig. Han och hans vän. Jag förstod inte då att det var M jag skulle falla hejdlöst för. Att han och jag var meningen. Det är ju så självklart, nu i efterhand. Det finns ingen som han. Ikväll ligger jag i gästrummet som inte fanns förut och saknar honom. Min älskade, underbara man. Nu är det ytterligare en annan tid. Våra barn andas vackra drömmar och de fyller hela rummet med sin närvaro. Så små men så betydelsefulla. Ikväll fyller minnena mig.

1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för en underbar helg, saknar er redan....../mamma/mormor