Idag tog vi ett gigantiskt steg tillbaka till verkligheten; åter till jobb, dagis och rutiner vilket har varit otroligt efterlängtat. Långledighet är fantastiskt men efter en tid brukar jag faktiskt sakna vardagen. Höstluften som präglar vår stad just nu är ljuvlig! Frisk, uppiggande...
Sedan Ilon föddes har allting gått i ett, dagarna har flutit in i varandra och jag har knappt hunnit andas. Det har varit fullt hus här hemma nästan varje dag - egen tid och att bara sitta ned i lugn och ro har det inte varit att tala om... Jag som älskar att ha nära och kära runt mig!
Nu skriker mitt inre efter lugn och tystnad. Att vara ensam med Ilon, fixa hemma medan han sover i vagnen, dricka en kopp kaffe och bläddra i en tidning... Åh! Jag vill vakna på morgonen och känna att dagen är min - inga måsten eller tider att passa förutom dagislämning och hämtning. Jag vill njuta av att få vara med min son, lära känna honom och hinna landa i rollen som tvåbarnsmamma - för det har jag inte gjort. När Storasyster är hemma är det fullt ös! Allting går på snabbspolning och jag vill bara trycka på pausknappen. Andas.
1 kommentar:
känner också att allt går för fort.
Den har första tiden kändes mycket längre med Moa!
Jag längtar tills vi har flyttat in i lägenheten och städat ur den här. Då man bara kan vakna på morgonen och inte ha någonting att göra. Sen längtar jag till den kalla hösten och massa promenader. Som det är nu känns det inte som man hinner njuta av milo.. fullt upp med att måla, hämta & lämna Moa och allt.
Skicka en kommentar