Bla bla bla... det här med vänskap

Jag vaknade med en härlig känsla i magen i morse. M's arm som tryggt vilade runt mig framkallade ett sådan lyckorus att det kittlade i magen. Jag började dagen med att öppna fönstret och låta den friska, livgivande luften sakta men säkert leta sig in i sovrummet. Svalka våra lakan och fluffa våra täcken. Min dotter fick sin morgonvälling i sängen hos mig.
(De stunderna vi har tillsammans på morgonen innan vi går upp är onekligen oslagbara...)

Efter lunch kunde vi inte stanna inomhus särskilt länge till utan kastade oss fulla av längtan ut på stadens gator. Vi gick mest omkring bara för att vara utomhus, betraktade människorna som tycktes gladare än vanligt. Det är väl märkligt, vilken positiv effekt solen har på humör och känslor? Efter en stund träffade vi först Sandra och fem minuter senare Sebastian och Olof från Stockholm. Det var ungefär 6-7 år sedan vi sist sågs, Sebastian och jag. Det är konstigt med vissa vänner. Att man kan hålla kontakten till och från i 9 år, trots ett stort avstånd och två helt skilda liv. Han är nattklubbsägare i huvudstaden, affärsman och bosatt i en etta i Tyresö med sin flickvän. Jag är mamma och snart lycklig gift med mitt livs kärlek, bosatt i vår lilla, ganska obetydliga men väldigt vackra stad och ICA-kassörska varannan helg. Två helt skilda liv. Det var verkligen kul att säga hej och uppdatera varandra en aning. Skönt att på samma gång säga hejdå till min fina vän, Sandra, som ska flytta utomlands inatt. Jag kommer sakna henne. Det känns som om de en efter en tar steget och flyger bort. Vännerna. Som svalor i skyn ser jag dem avlägsna sig tills enbart en liten, liten svart prick åtserstår. Jag står kvar och blickar upp mot skyn, ler lite och vinkar glatt. Önskar dem ett stort lycka till med ett hugg av saknad i bröstet.

En del människor växer man ifrån. Man ställs inför olika vägskäl i livet och tvingas välja riktning. Ibland krockar de valen och man påbörjar helt olika äventyr. På egen hand. Med nya människor, på nya platser. Kanske möts man igen, någon gång då vägarna korsas? Eller gör man det inte. En del människor finns alltid där, trots att de svävat bort och provat sina vingar. Trots att man inte pratat med varandra på flera månader. Med vissa människor känns bristen på kontakt aldrig konstig. Det finns gammal, stadig vänskap som har så starka rötter att den aldrig går att fälla och så finns det ny vänskap.
Ny vänskap som precis börjat gro. Ett litet, ärtgrönt skott som försiktigt letar sig upp genom jorden och som ser ut att överleva så att den tillslut kommer kunna stå i full blom. Blända alla med sin färgsprakande prakt. Sedan finns det självklar vänskap. Den är sällsynt, men den existerar. Det är sådan vänskap som bara är. Från första mötet är den självklar. Att den alltid kommer existera om båda parter bara sköter om och vårdar den. Det är sådan vänskap som tillåter en att vara precis så som man är. Utan omsvep. Som vänskapen mellan två systrar...

Det där med vänskap är något jag faktiskt funderar på, ofta.