Tankar från en promenad

Jag öppnade dörren och mötte staden. Jag tog ett steg ut i verkligheten och smakade på det grå, det välbekanta. Människor på var sida om vägen rörde sig framåt i omaka takt. Verkligheten tog tag i mitt hår, fick det att piska i takt till den isande vindens sträva toner. Hårt och skoningslöst. En spegling av en rosenröd rodnad som jag insåg var ganska klädsam.

Detta grå som aldrig tycks ta slut. En vind som får glödheta hjärtan att frysa till is. En människa med en människa uti, frigör sig från det grå.
Så bedårande är detta fenomen att det är svårt att tro på. Vad kärleken kan frambringa med sin enorma styrka...
Två känslofyllda, människoformade färgklickar blir en och samma. Två blir tre.
Livet är en gåta som vi alla stävar efter att lösa.

Jag funderar då jag går på promenad, en tidig morgon med min dotter i vagnen.