onsdag 14 januari 2009

När livet närmar sig slutet

Idag har jag inte haft ork att skriva något blogginlägg. Jag tänkte visa lite foton och dela med mig av en del bröllopsbestyr men mina tankar är på helt annat håll. Kan trots allt inte hålla mig härifrån utan känner att jag måste få uttrycka mina känslor, ikväll.
Min älskade farfar har legat på sjukhus i någon vecka och idag blev allting plötsligt mycket sämre. Hans kropp orkar inte riktigt längre och ja... det gör så ont.

Jag var och hälsade på honom för någon dag sedan. Han låg i sjukhussängen och sov djupt då vi kom dit, min syster och jag. Han såg obehagligt blek ut och överallt på kroppen kunde jag se blossande blåmärken och sår. Plötsligt var han så gammal. Sorgsen i blicken såg han oss rakt in i ögonen. Det högg till i bröstet på mig och jag fann inga ord. Jag bara stod där utan att säga något. Vad fanns det att säga? Jag försökte prata om allting vi skulle göra då han kom hem från sjukhuset men han lät helt bli att vidröra mina ord. Han var inte säker på att han skulle få komma hem och jag förstod det. Tårarna brände och mitt inre var i uppror men jag försökte att hålla minen. Innan vi gick fick han en lång kram och en puss på kinden. Det kändes inte som min farfar, han var så matt och orkeslös...

Jag minns hur min farfar kom cyklande på sin gröna cykel med sin skepparmössa på sned, alltid med en doft utav saltvatten och hav. Jag minns hur han alltid kramade mig hårt och liksom höll kvar några sekunder extra. Jag älskade min farfar. Jag älskar honom fortfarande. Han lärde mig att fiska och att köra båt. Han lärde mig säga svåra ord, som "palsternacka", då jag var riktigt liten. Han fanns alltid där trots att han inte sade så mycket och trots att han alltid skämtade så att jag inte riktigt förstod. Han var en riktig farfar. Eller är.

Jag vågar inte uttala mina tankar högt, med rädsla för att de kanske slår in om jag gör det. Men ni vet nog alla vad jag tänker. Jag vill inte att det ska hända. Jag vill inte ta farväl för jag tycker han har så mycket mer att ge...

5 kommentarer:

Anonym sa...

jättefint skrivet!
finns här om du behöver någon!

KRAM!

Rosa Hemmet sa...

Åh, fick en klump i halsen när jag läste detta, kan relatera till hur det känns. Maktlösheten och känslan av att inte finna ord. Tror ändå att det viktigaste är att du finns där i minnen och tankar, dessutom är jag övertygad om att han vet att ni älskar honom och det är ju trots allt det viktigaste, kanske behövs inte så mycket ord, det var garanterat en underbart värmande kram han fick av dig.

Anonym sa...

Jag vet hur det känns, det är inte lätt att låta nån man älskar få gå. Men det är en del i livet. Jag hoppas han får lite mer tid i allafall. Kram

Anonym sa...

Usch vad hemskt.. :( Kram på er!

Anonym sa...

=( lilla farfar, jag vill inte heller. blir gråtfärdig när du skriver... krya på vår farfar <3
/nossi