Tröttheten låg så ofantligt tung över mig då jag slog upp ögnonen för några timmar sedan. Ljusets frånvaro var ovanligt påtaglig. Det är väl förunderligt hur det kan skilja så från morgon till morgon? Jag antar att det är vad som kallas att vakna på fel sida.
Som vanligt fick hennes leende mig snart på andra tankar och mitt inre fylldes omdelbart utav det där välbekanta lyckoruset. Det är helt otroligt vad hon kan göra för mitt humör. Att man är så påverkad av en annan människa - det kan te sig ganksa ofattbart innan man står där själv med världens vackraste barn i sin famn. Men så är det. Hon är min gnista. Att ge och att få - hur underbart är inte det?
Snön utanför är bräcklig. Den grå, hårda asfalten lyser igenom det tunna täcket. Skär genom den perfekta ytan liksom en vass egg. Får den att se smutsig ut. En ful, grå stad som sakta men säkert bryter ned det vackra.
På med stövlarna och halsduken - vi ska bege oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar