Om smärta

Jag var och opererade bort ett par av mina irriterande många födelsemärken på ryggen idag. Då läkaren skulle ge mig den förskräckliga bedövningen utropade jag någonting i stil med att det var mindre smärtsamt att föda barn. Ja, det gjorde jag faktiskt!
Om någon sagt så till mig under förlossningen hade jag nog bara fnyst och skrattat högt åt dem... Men det är på något vis en positiv smärta att föda, en smärta som mitt i det outhärdliga faktiskt är uthärdlig. Nu i efterhand tycker jag inte att förlossningen var lika smärsam som exempelvis denna förskräckliga bedövninspruta; Att föda är för en god sak och mitt i allt det onda kunde jag bara längta och känna en otrolig spänning inför att träffa mitt barn. Det tog överhanden och gjorde att smärtan kändes långt borta på något vis...
Äsch, vilket flummigt inlägg! Nu är det nog bäst att jag ser till att få i mig lite kaffe så att hjärnan vaknar till liv. Kaffet vi fick på Barbacka idag med mammagruppen var förskräckligt äckligt..