Mitt drömhus - så förfallet...

Idag var vi och tittade på ett hus som passar väldigt väl in i mina drömmar. Ett riktigt madicken-hus. Det var helt fantastiskt utvändigt, ett tjugotals-hus med alla detaljer som jag älskar. Burspråk, vackra fönster, glasveranda, rundad balkong... Tyvärr hade damen som bott där inte tagit särskilt väl hand om det på äldre dar. Hon hade låtit det förfalla. Det var genomruttet och totalt hopplöst. Ett stort hål i taket, ingen dusch och en förskräcklig, minimal toalett utan fungerande avlopp är några exempel.

Men oj, vilka känslor jag fick för det huset! Hjärtat slog extraslag på extraslag då jag hittade gulnande fotografier på vinden och gamla tavlor på en vägg, föreställande huset i sina forna glansdagar - det var bedårande! Ett fantastiskt hus med en underbar trädgård, fruktträd, blommor och grusad gång innanför den spektakulära grinden. Jag såg framför mig hur barn lekt tafatt mellan äppleträden och jag tyckte mig höra skratt och glada rop. Kakelugnarna var underbara och tapeterna sådär fantastiskt romantiska med rosor och medaljonger. Det var ett hus som var SÅ jag. Ett hus med historia.

I ett litet, litet rum på ovanvåningen stod en gammal, gammal kvarglömd barnvagn med ett par handgjorda skinnkängor fastknutna i handtaget - den var så vacker och förtjänade verkligen lite kärlek. En rostig gammal nyckel, ett par hattar och ytterligare ett par barnskor var fynd jag gjorde då jag rum för rum drömde mig bort till sedan länge svunna tider. Jag vågade inte röra någonting - på något vis ingav huset mig respekt. Ni må tycka jag är löjlig, men tårarna brände bakom ögonlocken då jag tänkte på denna gamla dam, denna ensamma bibliotekarie, som bott i huset i hela sitt liv. Hon levde och hon dog där. Att det bara fått stå där mitt ute i ingenstans och förfalla gjorde ont i mitt hjärta...